Ketos och bacon – blogg100

Jag kämpar vidare med min LCHF, även om jag inte kan påstå att det är en kamp numera. Det flyter på enkelt, men det beror förstås på att jag har hållit på i 44 dagar nu. Jag kan det här nu. Jag bryr mig inte ens om att räkna mina få kolhydrater längre. Om jag får i mig 25 gram en dag spelar inte så stor roll nu.

Jag rekommenderar dock att hålla sig väldigt strikt i början. Iallafall ett par veckor bör man noggrant hålla sig under 20 gram kolhydrater.
Risken finns annars att ketosen – alltså kroppens reaktion på kolhydratbristen, som gör att kroppen börjar förbränna fett till energi istället – inte sätter igång som den ska.

Hur vet man att kroppen är i ketos då?
Jag har inget bra svar på detta. Man mår bra. Man känner energin återkomma (de första dagarna utan kolhydrater kan vara ett riktigt helvete med huvudvärk och trötthet och annat) och sover bättre. Man tar sig en promenad direkt efter en frukost endast bestående av en kaffe med lite grädde i och känner ändå att man kan gå hur långt som helst. Man börjar gå ned i vikt.

bacon2

Men om man äter massor av fett, då går man väl inte ned?
Jo, det fina i kråksången är att man faktiskt gör det. Jag läste precis om en man som ville testa just denna frågeställning, och valde att bara äta bacon i en hel månad. BARA bacon. 1 kg bacon per dag åt han. 1 kg bacon ger ungefär 2500 kalorier per dag, vilket enligt vanliga viktminskningsuträkningar var 500 kal MER än vad han behövde för att hålla vikten. Rent logiskt borde han då gå upp minst 2 kg under dessa 4 veckor, men istället gick han ned nästan 10 kg. bacon_heartKilona rasade av honom. Vad som också ”rasade” var hans blodtryck, som gick ned ordentligt, samt att hans kolesterol och hans levervärden såg riktigt bra ut.

Nu är det ju givetvis extremt att äta bara bacon i 1 månad, men om du ändå är sugen på att testa så finns det en Facebook-grupp för ändamålet – baconexperimentet. Det är bara att gå med.

Själv kommer jag att fortsätta att äta bacon ibland, inte varje dag.

Ralph Macchios deal med djävulen

Ralph Macchio, stjärnan ifrån Karate Kid 1, 2 och 3, har en deal med djävulen. Satan. Belsebub. The Prince of Darkness. Ingen vet om det, men det är ganska självklart när man tänker efter. Ingen människa som inte har en deal med djävulen kan se ut så här

ralf2

NÄR MAN ÄR 50 JÄVLA ÅR GAMMAL! INGEN! Om jag inte visste att han var 50 år skulle jag gissa att han kanske är 5-6 år äldre än Jaden Smith i samma bild. Vad skulle ni gissa på?

Ralph Macchio hör till den fina årgången 1961. Låt mig presentera några aktuella bilder på andra kända människor som är födda detta år bara för att visa vad jag menar.

karate1

karate2

 

 

 

 

 

karate7

karate5

 

 

 

 

 

 

karate4

 

Generated by IJG JPEG Librarykarate6

 

Ja, ni ser ju. Ralph Macchio HAR en deal med djävulen.

post 2, blogg100

Det verkar som att jag hinner med ett inlägg till.

Jag började som sagt min stenhårda satsning på LCHF den 27 januari i år. Jag kallade det inte ens LCHF då, och hade inte ens som ambition att äta mycket fett. Det enda jag ville var att inte äta något som helst socker. Noll kolhydrater. Noll och ingenting.

Det är väldigt svårt att lyckas med. Massor av saker innehåller kolhydrater. Saker som JAG inte trodde innehöll kolhydrater, innehåller kolhydrater. Brysselkål innehåller lite för mycket kolhydrater för att äta sådana mängder som jag gjorde. Tomat och paprika och lök ska vi inte ens tala om. Bort bort med dem. Mjölk, som jag alltid har i kaffet, innehåller lite för mycket kolhydrater. Frukt är förstås inte att tänka på. Eller bröd. Men det tar jag för givet att ni redan vet.

Ost innehåller inga kolhydrater. Tack gode gud för det. Man orkar inte äta bara ägg och bacon och kyckling hur länge som helst. För mig var det här också en räddning:

korv

Jag såg till att alltid ha ett par paket i kylskåpet. De passar perfekt att gnaga på på kvällen när magen saknar kolhydrater. De klarade mig igenom de första veckorna. Nu för tiden har jag dock slutat med dem nästan helt. Det är för mycket salt och sånt skit för att vara hälsosamt i längden med ölkorv.

Nystart – blogg100

Jag har inga som helst ambitioner att det här ska bli en tränings- eller bantningsblogg, själva tanken äcklar mig rent av, men jag har insett att jag skulle vilja skriva lite om dessa ämnen iallafall, på mitt sätt, som en motvikt kanske till alla vidriga hälsobloggar.

Fat Guy

Så vem är jag då?
Jo, jag är en 45 årig, överviktig, lat, matälskande, ostberoende tvåbarnsfar, som har dålig självdisciplin, är makalöst otränad och ogillar sporter av precis alla slag. Jag har länge varit en stor förespråkare av metabolt syndrom, och har levt med diabetes-varning så pass lång tid att vi har blivit riktiga bundisar.
Men, jag är också en person som faktiskt gick från väldigt tjock tonåring till extremt vältränad tonåring helt för egen maskin och som ser gymmet som min personliga räddning på många sätt. Jag har en livstids skuld till gymmet brukar jag säga – vilket gym spelar ingen roll, men jag behöver gå dit ibland. Och det gör jag. Bara inte tillräckligt.
För ganska många år sedan försökte jag mig på den då nya flugan GI, jag stoppade en näve pengar ned i Ola Lauritzsons ficka och fick lite recept till mat med mindre kolhydrater, vilket jag faktiskt gillade. Jag gillade att göra(vräka i mig) kycklinggrytor med grädde och gorgonzola och tillåtas ta ett glas vin på fredagen. Och det fungerade dessutom.
Jag gick ned i vikt och mådde bra. Eller iallafall så bra som man kan må i ett avskyvärt äktenskap fyllt av psykisk tortyr och icke-kärlek.

Så småningom lämnade jag äktenskapet, men jag höll fast vid GI. Till ungefär 80-90 procent. Alla som vet vad GI innebär vet att man inte kan köra GI halvhjärtat. Men jag fortsatte att kämpa ändå och efter några år så körde jag GI så att säga ”fifty-fifty”, jag åt lite kolhydrater här och där och smällde sedan i mig ost och fett. Och när jag fick en knäpp då och då så tryckte jag i mig barnens godispåsar. Och ost och fett. Och alla som vet vad GI innebär vet att det är fullständig katastrof. Egentligen är det ett under att jag inte blev tjockare än vad jag blev. Men tjock blev jag. ÄR jag, ska jag väl säga.
En sak som har varit lite av en räddning är min flickvän, denna fantastiska italiensk-finska amazon som älskar matlagning kanske ännu mer än vad jag gör. Hon har nämligen lärt mig att tillaga grönsaker. Massor av grönsaker. Hon har introducerat mig till blomkål, som jag helt ärligt ALDRIG ätit tidigare. Nu älskar jag det. Hon fick mig att börja gilla brysselkål och broccoli, stekt mangold och grönkål, aubergine, squash och ugnsbakad spetskål.
Efter att ha haft en riktigt jävlig period i livet under hösten 2015 så började jag av ren självbevarelsedrift att äta betydligt mer grönsaker och gå till gymmet regelbundet igen. Jag ville inte dö i förtid helt enkelt. Grönsaksätandet fungerade så pass bra att jag utökade mina ambitioner lite och sedan den 27 januari i år har jag hållit mig helt ifrån kolhydrater.

Att säga att man håller sig HELT ifrån kolhydrater är förstås lite lögn. Jag tillåter mig ungefär 20 gram/dag. Så länge man håller sig där omkring så är man på rätt sida om kolhydraterna och stannar i det som kallas ketos. Men, 20 gram är väldigt lite.

Det tog mer än 3 veckor av LCHF innan jag började känna någon riktig skillnad. Ett tag trodde jag att det kanske inte fungerade på mig. Men sedan kom det igång. Nu känner jag mig fräschare och lite lättare nästan för varje dag, jag sover bättre och är piggare och eftersom det funkar är självdisciplinen på fortsatt hög nivå.

Och, eftersom det just nu känns som att det funkar, så tänkte jag dela med mig lite av min kamp. Några recept, några trix, några fusk och lite sånt.

 

Häng med!

Dag 3, #blogg100

Några små men väldigt viktiga frågor.
Frågor som är av det slaget att de, även om de blir besvarade, fortsätter att vara mysterium av episka mått.

1. Vem tittar på Johan Falk och Beck avsnitt fyrtioelva och Fjällbackadöden?

2. Vem köper de där kläderna som pryds av rosor och dödskallar och texten ”Ed Hardy”?

3. Vem äter all den där mjukosten som säljs i mataffärerna? Vem gör det?

4. Hur uttalar man egentligen Mankell?

5. Kan man äta kakan och ha den kvar, och om så är fallet, är det okej att jag gör det jämt?

6. Varför är det fysiskt omöjligt att hitta en mogen avokado bara då man verkligen verkligen behöver en?

7. VARFÖR EXISTERAR ANDERS TIMELL?

Dag 2 #blogg100

Eftersom jag ser ganska mycket film, där jag med film menar annat än Hollywood-film 1A, så tänkte jag idag tipsa om några bra filmer som du kanske inte sett, eller ens hört talas om.
lovedonesFilmtips nr1 är en Australiensisk skräckfilm från 2009 som heter ”The Loved Ones”, där vi följer den unge Brent, som tackar nej till sin klasskamrat Lolas invit att gå till skolbalen med henne, vilket får fruktansvärda följder. Lola, och Lolas far, är nämligen psykopater som har för vana att kidnappa barn för att hålla Lola sällskap. Sällskap som Lola alltid tröttnar på förr eller senare, men inte förrän de har blivit torterade en smula, vilket Brent snart tvingas uppleva.

The Loved Ones” är en riktig liten pärla till skräckfilm. Den är rolig och skrämmande och äcklig om vartannat och det är en scen med en borrmaskin som får även den bäste att vrida sig i soffan av obehag. En riktigt underhållande film helt enkelt!

krampus
Filmtips nr2 är julrysaren ”Krampus” från 2015, som inleds som en riktigt rolig komedi
innan skräckinslagen tar över. ”Krampus” handlar om den unge pojken Max som, pga sina jobbiga släktingar, förbannar julen och därmed åkallar en jul-demon som tillsammans med sina demon-nissar börjar decimera Max familj med anmärkningsvärd blodtörst och effektivitet.

Krampus” är både rolig och uppriktigt ryslig, i en ganska skön, avslappnat dum blandning. Den är dessutom rätt äcklig på sina ställen, på ett relativt oblodigt sätt.
ashbyDagens sista filmtips heter ”Ashby” och är en mysig dramakomedi om high-school-killen Ed som lär känna sin granne Ashby pga ett skolprojekt. Ed listar ganska snabbt ut att Ashby har jobbat som hitman, och snart är Ed driver åt den cancersjuke Ashby som plötsligt vill ställa några saker till rätta innan han lämnar jordelivet.

Ashby” är givetvis fylld av klyschor, Ashby, som förövrigt spelas av en åldrad Mickey Rourke, ska självklart lära Ed om livet och kärleken eftersom Eds pappa inte finns där, och Ed, som är en klassisk nörd, gör succé i skolans fotball team, trots avsaknaden av egentliga förutsättningar. Men det funkar för en regnig dag.

Dag 1 #blogg100

Jag har bestämt mig för att tvinga på mitt skrivande här litegrann genom att delta i det på många sätt vedervärdiga konceptet #blogg100, som går ut på att skriva ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Det börjar som ni kanske förstår idag.

Jag tänkte denna första dag ta upp ämnet Oscarsgalan, för det är det nog ingen annan som gör. (*skratt*)

För det första, personligen tycker jag att Leonardo Da VinciCaprio är otroligt värdig statyetten för bästa manliga huvudroll. Rollen i The Revenant var en tour de force [bragd; bedrift] av enorma mått. Jag fick nare över hela kroppen av att se filmen, om man säger så. Men, han sa inte så mycket. Han fick Oscarsstatyetten för en massa grymtanden, faktiskt, men bra grymtanden.

Att Brie Larson vann för bästa kvinnliga huvudroll säger mig ingenting eftersom jag inte vet vem hon är, men jag har länge varit intresserad av filmen Room, ett intresse som givetvis inte blev mindre av att huvudrollsinnehaverskan vinner en Oscar.

Alicia Vikander var säkert även hon värdig sin Oscarsstatyett, hon var ju himla bra i Ex Machina, men The Danish girl har jag inte sett. Däremot har jag sett Seventh Son, och den var hemskt dålig trots att Jeff Bridges var med. Hon var rolig i The Man from U.N.C.L.E. dock, vilket man kanske inte kan säga om filmen i stort.

Bondlåten vann priset för Best Original Song och jag måste erkänna att jag satt och gnisslade tänder av plåga när jag såg den senaste Bond-filmen och denna låt spelades. Jag tyckte den var förskräcklig.

Slutligen tänker jag utropa Tom Hardy till Oscarsgalans stora vinnare trots att han inte vann något pris. Han var ju som ni borde veta en inte obetydlig del av BÅDE The Revenant OCH Mad Max: Fury Road, vilket gör att han var delaktig i hela 9 (nio) Oscars detta år. Grattis Tom Hardy!

bronson