Nystart – blogg100

Jag har inga som helst ambitioner att det här ska bli en tränings- eller bantningsblogg, själva tanken äcklar mig rent av, men jag har insett att jag skulle vilja skriva lite om dessa ämnen iallafall, på mitt sätt, som en motvikt kanske till alla vidriga hälsobloggar.

Fat Guy

Så vem är jag då?
Jo, jag är en 45 årig, överviktig, lat, matälskande, ostberoende tvåbarnsfar, som har dålig självdisciplin, är makalöst otränad och ogillar sporter av precis alla slag. Jag har länge varit en stor förespråkare av metabolt syndrom, och har levt med diabetes-varning så pass lång tid att vi har blivit riktiga bundisar.
Men, jag är också en person som faktiskt gick från väldigt tjock tonåring till extremt vältränad tonåring helt för egen maskin och som ser gymmet som min personliga räddning på många sätt. Jag har en livstids skuld till gymmet brukar jag säga – vilket gym spelar ingen roll, men jag behöver gå dit ibland. Och det gör jag. Bara inte tillräckligt.
För ganska många år sedan försökte jag mig på den då nya flugan GI, jag stoppade en näve pengar ned i Ola Lauritzsons ficka och fick lite recept till mat med mindre kolhydrater, vilket jag faktiskt gillade. Jag gillade att göra(vräka i mig) kycklinggrytor med grädde och gorgonzola och tillåtas ta ett glas vin på fredagen. Och det fungerade dessutom.
Jag gick ned i vikt och mådde bra. Eller iallafall så bra som man kan må i ett avskyvärt äktenskap fyllt av psykisk tortyr och icke-kärlek.

Så småningom lämnade jag äktenskapet, men jag höll fast vid GI. Till ungefär 80-90 procent. Alla som vet vad GI innebär vet att man inte kan köra GI halvhjärtat. Men jag fortsatte att kämpa ändå och efter några år så körde jag GI så att säga ”fifty-fifty”, jag åt lite kolhydrater här och där och smällde sedan i mig ost och fett. Och när jag fick en knäpp då och då så tryckte jag i mig barnens godispåsar. Och ost och fett. Och alla som vet vad GI innebär vet att det är fullständig katastrof. Egentligen är det ett under att jag inte blev tjockare än vad jag blev. Men tjock blev jag. ÄR jag, ska jag väl säga.
En sak som har varit lite av en räddning är min flickvän, denna fantastiska italiensk-finska amazon som älskar matlagning kanske ännu mer än vad jag gör. Hon har nämligen lärt mig att tillaga grönsaker. Massor av grönsaker. Hon har introducerat mig till blomkål, som jag helt ärligt ALDRIG ätit tidigare. Nu älskar jag det. Hon fick mig att börja gilla brysselkål och broccoli, stekt mangold och grönkål, aubergine, squash och ugnsbakad spetskål.
Efter att ha haft en riktigt jävlig period i livet under hösten 2015 så började jag av ren självbevarelsedrift att äta betydligt mer grönsaker och gå till gymmet regelbundet igen. Jag ville inte dö i förtid helt enkelt. Grönsaksätandet fungerade så pass bra att jag utökade mina ambitioner lite och sedan den 27 januari i år har jag hållit mig helt ifrån kolhydrater.

Att säga att man håller sig HELT ifrån kolhydrater är förstås lite lögn. Jag tillåter mig ungefär 20 gram/dag. Så länge man håller sig där omkring så är man på rätt sida om kolhydraterna och stannar i det som kallas ketos. Men, 20 gram är väldigt lite.

Det tog mer än 3 veckor av LCHF innan jag började känna någon riktig skillnad. Ett tag trodde jag att det kanske inte fungerade på mig. Men sedan kom det igång. Nu känner jag mig fräschare och lite lättare nästan för varje dag, jag sover bättre och är piggare och eftersom det funkar är självdisciplinen på fortsatt hög nivå.

Och, eftersom det just nu känns som att det funkar, så tänkte jag dela med mig lite av min kamp. Några recept, några trix, några fusk och lite sånt.

 

Häng med!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s