NOMA-kulten suger fett!

Jag vet att det är trendigt och hippt och att alla riktigt matintresserade tycker det är fantasiskt, men jag, personligen, ger inte mycket för NOMA-kulten. Med ”NOMA-kulten” menar jag de där restaurangerna slash elitistiska rockstjärnekockarna som gör mat som ser ut som att någon har ramlat i skogen och sedan borstar av sig skräpet på en tallrik. En skogssnigel, några gamla vissna löv, tre granskott, två kottar och lite gräs.

noma

Nej.
Jag äter inte det där.
Fan heller att jag äter det där! (Jag vill bara markera att bilden ovan är riktig, liksom texten. Mat från NOMA. Inget photoshop här inte. Blir ni sugna?)

Jag är inte intresserad av att dra mig till minnes skogen jag lekte i eller lövhögen jag hoppade i som barn, när jag äter. Jag vill inte att nån serverar mig skinnet på mjölken eller bladen från en björnbärsbuske som att det vore nån jävla grej. Jag struntar i vilka gastronomiska möten som sker mellan några ruttna björklöv och en tångruska som har snuddat snabbt vid smör. Jag bryr mig inte för fem öre att nån ansträngt sig för att hitta perfekta barkbitar på vilka de sedan serverar utskuret krabbanus.

Stå inte och säg att en gammal persiljestjälk är ”full av liv”. Gör inte det!

Det du serverar är skräp. Inte mat.

(Kocken René Redzepi på NOMA gör förövrigt en rätt som han kallar ”Garbage plate”, som innehåller, ja, ni gissade rätt, skräp.)

Tack för mig.

Annonser

High-Rise och Shivers

 

highrise

High-Rise är en spännande film på flera sätt. Dels är det den, i ”kult-kretsar”, mycket uppskattade regissören Ben Wheatley som regisserar, och dels är det förstås en filmatisering av en av J. G. Ballards allra bästa och mest kända romaner.

High-rise har också en mycket intressant koppling till David Cronenbergs första film Shivers (den fick titeln ”Frossa” när den kom till Sverige 1983). Det är nämligen så att Shivers spelades in ungefär samtidigt som High-rise skrevs (1975), och båda verken har liknande teman.

High-rise handlar om en nybyggd skyskrapa som innehåller allt hyresgästerna behöver, inklusive mataffär, skola och simbassänger. Samtidigt så tjänar också allt utbud till att isolera hyresgästerna ifrån ”utsidan” och de skapar sig ett eget, slutet samhälle i skrapan. Först delar hyresgästerna upp sig i tre klassiska samhällsklasser, över, medel och underklass, beroende på var i skyskrapan man bor, men allt eftersom bråken mellan grupperna eskalerar skapas en sorts ”flugornas herre”-situation i skrapan och alla sociala och moraliska gränser suddas sakta men säkert ut.

shivers_poster_05

Shivers handlar även den om en ultra-modern skyskrapa där hyresgästerna har tillgång till alla förnödenheter och bekvämligheter, där en läkare medvetet sprider en agressiv parasit bland hyresgästerna. Parasiterna suddar, precis som i High-rise, ganska effektivt ut sociala och moraliska gränser hos de smittade och de börjar ta livet av varandra.

Eftersom dessa verk gjordes samtidigt, 1975, har man konstaterat att Ballard och Cronenberg fick idéerna oberoende av varandra men Cronenberg är ett stort fan av Ballards litteratur och har även gjort en film av Ballards roman Crash många år senare.

High-Rise har premiär i mars 2016.

Javier Botet – med smalhet som yrke

botet1

Javier Botet är en 38-årig spanjor som lider av Marfans syndrom, en ärftlig sjukdom som försvagar kroppens bindväv och gör att muskler, leder, skelett m.m. hålls ihop sämre i kroppen. Personer med Marfans syndrom är på grund av detta ofta långa och smala med överböjliga leder, inåtbuktande bröstkorg och mer eller mindre krökt ryggrad.

Javier Botet har gjort denna sin sjukdom till sin karriär och har mer jobberbjudanden i filmbranschen än vad han hinner med.

Första gången Javier fick skrämma folk ordentligt var i den väldigt effektiva spanska zombierullen [REC]. Där gestaltade Javier den extremt smala kvinnliga zombien Niña Medeiros. Javier återvände sedan även för [REC] 2, [REC] 3 och [REC] 4 i liknande roller. Javier fick även en roll i regissören Álex de la Iglesias film The Last Circus (Balada triste de trompeta) innan det stora genombrottet kom i den mycket uppskattade amerikanska skräckisen Mama, där Javier, med sin smala kropp och extrema överböjlighet gjorde mamman till ett av de mest skräckinjagande och obehagliga spökena på film någonsin.

Här är förresten en kort film där Javier testar lite grejer inför inspelningen av Mama. Lägg speciellt märke till hur Javier, på grund av sin överböjlighet, uppenbarligen kan klappa sig själv på axeln bakifrån:

Efter Mama fick Javier fler roller som utnyttjade hans långa slanka kropp. I Álex de la Iglesias häxkomedi Witching & Bitching (Las brujas de Zuggarramurdi) gestaltade han en man som svultit fastkedjad i en grotta i hela sitt liv, vilket ju passade Javier utmärkt. Han fick också gestalta en läskig vampyr i Guillermo del Toros moderna vampyrserie The Strain innan han fick uppdraget att vara det röda spöket i del Toros film Crimson Peak och en mardrömsfigur i Alejandro González Iñárritus mycket hyllade film The Revenant.

Under 2016 kommer Javier Botet i ett flertal skräckfilmer, bl.a.  The Conjuring 2, The Other Side of the Door och Don’t knock Twice.

Jag vill understryka att även om vi har inriktat oss på Javiers konstig kropp och de roller han fått pga den, så har han också en skådespelartalang. Javier har gjort flera filmer i sitt hemland Spanien utan vare sig spök- eller monstersminkning (t.ex. Witching & Bitching), men eftersom han kan göra saker med sin kropp som ingen annan människa kan, så har han, medvetet eller omedvetet, fastnat lite i det facket. Det som fascinerar mig är att det faktiskt finns en människa bakom det där sminket, och inte bara en datorgenererad spökeffekt.


Fotnot: En annan smal och överböjlig skådespelare är Doug Jones, som bl.a. spelat ett flertal av Guillermo del Toros underliga figurer genom åren, allt ifrån Abe Sapien i Hellboy, Faunen i Pans labyrint och Dödsängeln i Hellboy II, till The Ancient i The Strain och Ediths mamma i Crimson Peak. Doug är förvisso överböjlig och har jobbat som ormmänniska (contortionist) tidigare, men lider inte av Marfans syndrom så som Javier Botet gör. Ytterligare en smal person som vissa av oss i alla fall minns är ju Al Stokes, som gjorde rollen som The creature i Chris Cunninghams musikvideo till Aphex Twins Come to Daddy och även medverkade i 28 dagar senare. Han har inte gjort en karriär av sin kroppsform. Ännu.